Inlägg

Denna berättelse är ur verkliga livet till skillnad från förra inlägget om skolledarna Karin och Sara, och deras arbete för att skydda elever mot tvångsäktenskap. Men tekniken bakom är densamma. Och den är hur verklig som helst.

Berättelsen publicerades först i IBM Sveriges THINK-Blogg för nästan exakt två år sedan, medan jag fortfarande arbetade för IBM.

Amys kund hade utmanat henne. ”Gör en presentation som enkelt och tydligt förklarar de viktiga skillnaderna mellan Connections (Den marknadsledande plattform för samarbete inom organisationer som IBM då använde och sålde, men som numera har fått nytt liv hos HCL) och Microsoft SharePoint, för användarna och för oss som företag”, hade han sagt. Amy, som arbetat länge med samarbetslösningar på IBM i Nederländerna, lever som hon lär. Hon arbetar öppet och tillsammans med kollegor över hela världen- så även med denna utmaning.

Idén delas med alla kollegor

Hon delade enkelt en bild av sin första brainstorming på sin profilsida på Connections, öppet för alla IBMare jorden runt. Precis som i vilket onlinenätverk som helst nära dig, visades uppdateringen automatiskt för hennes kontakter. Dessutom nämnde hon några specifika kollegor, däribland mig, som hon särskilt trodde kunde hjälpa henne och spred därmed skissen även till deras nätverk utöver sitt eget.

Ytterligare förbättring tack vare delning

Med den feedback Amy fick, gjorde hon sin första version av presentationen. Den sparade hon i sin MyDrive på sin dator och den synkades upp i vårt Connectionsmoln. Där gjorde hon, än en gång, den tillgänglig för alla kollegor runtom i världen att se och kommentera, men hon behöll själv exklusiv rätt att redigera. Än en gång delade hon explicit med mig och några andra kollegor och bad oss kommentera. Än en gång spreds hennes alster både i hennes eget och i våra nätverk.

Kommentarer, som väntat

Hemma i Malmö, eller på det hotellrum eller den flygplats jag råkade vara, hade jag lite tid över. Jag gick igenom presentationen och gav feedback, ganska mycket och ganska detaljerat. Bild för bild. Eftersom presentationen var ”publik inom IBM” genererade mitt kommenterande en hel del uppdateringar på våra profilsidor, Amys och min. Men också på hemsidorna i Connections för alla kontakter i bådas våra nätverk.

Oväntade kommentarer anländer

In från höger dyker Jonathan Cross upp. Vi har ”känt” varandra flera år nu, men bara online via Connections, som vi båda flitigt använder för att göra vårt jobb. För Jonathan är samarbete bara ett medel för att få jobbet gjort enkelt och bra. Jonathan arbetar inom HR, i Newcastle tror jag. Vad jag vet, kände inte Jonathan och Amy varandra alls sedan tidigare.

Jonathan såg alla mina uppdateringar och undrade kanske ”vad katten håller den där Peter på med?”, blev nyfiken och tittade närmare på både konversationen och presentationen. Och gav sig in i leken. Det kunde han göra, eftersom Amy så enkelt gjort den tillgänglig även för andra än ”sitt vanliga gäng”.

”Ursäkta att jag blandar mig i”, skrev Jonathan, ”men genom att göra det så enkelt belyser jag kanske en av de viktigaste skillnaderna som du vill demonstrera, Amy. Aldrig att det varit så enkelt, eller ens möjligt, för en okänd kollega som mig att se och ge synpunkter på din presentation om vi inte haft Connections.” Dessutom delade han länkar till tre andra presentationer han hittat ”som inspiration”, bland annat en jättebra och okänd för mig, gjord av en kollega i Thailand.

Levde de sedan lyckliga i alla sina dagar?

Amy tackade för hjälpen, färdigställde presentationen och delade det färdiga resultatet i Connections, med alla 350.000 IBM’are (ungefärlig siffra). Döm om min förvåning, och glädje, när jag såg Anders i mitt team presentera för andra kunder här i Sverige någon månad senare och jag plötsligt känner igen en av Amys bilder – med input från Jonathan och mig! Snacka om att arbeta tillsammans för allas bästa!

Hur gick det då för Amy och hennes kund? Jo, kunden använder Connections, men har en bit kvar att gå vad gäller att förändra företagskulturen så att de kan arbeta lika öppet som Amy, Jonathan, jag och alla andra hos oss. Men, och det är min poäng här, hur många andra kollegor har, likt Anders, haft nytta av det arbete Amy gjorde med hjälp av bland andra Jonathan och mig och inte minst av ett öppet arbetssätt och ett verktyg som stödjer detta? Hur mycket tid har de sparat? Hur många kunder har de övertygat? Det är de här vinsterna som gör att jag är en så stark anhängare av transparent samarbete.

Är du det också? Vad hindrar dig/er?

Vill du veta mer vad som krävs för att kunna samarbeta som Amy, Jonathan och jag gjorde? Hör bara av dig så talar vi vidare om det.

Karin var bekymrad.

Som skolledare för en högstadieskola oroade hon sig för om alla elever skulle komma tillbaka efter sommarlovet eller om några inte skulle dyka upp, bortgifta mot sin vilja med någon de absolut inte valt själv.

Hur skulle de hantera situationen om den inträffade? Hur kunde hon agera i allmänhet för att minska risken? Hur skulle hon och övriga skolan kunna agera om de kände att någon elev löpte extra stor risk? Kommunen hon arbetade i hade ju ingen utarbetad policy eller handlingsplan. Hon kände sig vilsen och orolig.

Så fick hon en idé.

Hon loggade in på skolnätet där all personal på Sveriges skolor kunde mötas, kommunicera, samarbeta och hjälpa varandra. Där fanns ju en sluten grupp där skolledare kunde utbyta erfarenheter och diskutera frågor som angick dem speciellt. Liksom där fanns en massa andra grupper för lärare inom olika specialiteter, geografiska områden eller andra delade intressen.

Min kommun saknar policy och handlingsplan för att förhindra och hantera tvångsäktenskap. Är det någon som har något bra att dela med sig av? Skrev hon till gruppen.

Sara, som inte bara hade en policy och handlingsplan utan dessutom hade varit delaktig i att utforma dem för sin kommun, fick syn på Karins fråga. Javisst har jag det. Till vilken epost ska jag skicka den? Skrev hon till svar.

Själaglad gav Karin sin epostadress och fick dokumenten som bifogade filer av Sara. Där skulle historien kunnat sluta. Karin fick hjälp och Sara kände sig nöjd med att ha kunnat hjälpa henne med en så liten ansträngning.

Men, dagarna därefter fick Anders, Stefan, Lisen, Jenny, Göran, Christer och Emma syn på dialogen mellan Sara och Karin. De var i samma sits som Karin och skulle också vilja ha dokumenten. Oj, tänkte Sara, bad om epostadresserna och mailade dem också, med dokumenten bifogade. Så fortsatte det ett tag. Fler frågade och Sara skickade dokument.

En dag fick Sara ett mail tillbaka. I vår kommun råkade vi ut för att det var en kille, inte en tjej, som inte kom tillbaka efter förra sommarlovet. När jag läste i dokumenten du delade verkar det som om problemet bara gäller tjejer.

Oj! Tänkte Sara. Det stämmer ju. Vi får arbeta om handlingsplanen för att ta hänsyn till att det även kan gälla killar. Sagt och gjort. Snabbt gjorde Sara ett förslag till ny plan och fick den godkänd i kommunen, förvånansvärt snabbt.

Men nu då, tänkte hon. Hur gör jag med alla dem som jag skickat de gamla dokumenten till? Skicka igen? Det blir ju jobbigt. Och hur gör jag nästa gång vi ändrar i planen? Vänta, man kan ju ladda upp filer också på skolnätet. Och dela länkar till dem istället, så att den som klickar på länken alltid kommer till senaste versionen.

Sagt och gjort. Sara laddade upp den nya versionen på skolnätet i den slutna gruppen för skolledare och gjorde den tillgänglig för alla i gruppen. Men fortfarande så att ingen annan än hon kunde redigera och ladda upp nya versionen. Det var ju ändå sin kommuns officiella plan hon delat. Sedan letade hon upp alla hon tidigare skickat den till och gav dem den nya länken. Tänk så mycket enklare det hade varit om jag gjort så här från början, tänkte hon.

Efter hand som dagarna gick, kunde hon se hur dokumentet laddades ner av allt fler, men fortfarande i så där lite lagom takt. Då fick hon ännu en idé.

Sara skrev ett inlägg i bloggen som hörde till skolledarnas slutna grupp. Där berättade hon om dokumenten och bakgrunden. Och delade länken till de uppladdade dokumenten, så klart.

WOW! Så stort intresset var, tydligen! Nedladdningarna sköt i höjden. Över hela landet! Och så mycket tacksamhet hon fick i kommentarer till bloggen från skolledare över hela landet som saknat råd och ledning i sina kommuner. Och ett och annat förslag till finjusteringar i dokumentet också. Saras (eller snarare hennes kommuns) policy och handlingsplan för att förhindra och hantera tvångsäktenskap hade utvecklats till en de facto-mall för massor av skolor över hela Sverige. Massor av skolledare fick hjälp i sitt arbete och sparade massor av tid, tankemöda och frustration. Och förhoppningsvis fick ungdomar i riskzonen för tvångsäktenskap bättre hjälp över hela landet.

Plötsligt, en tisdag förmiddag, ringde Saras telefon. Det var Skolverket som hade uppmärksammat det hela och frågade henne om hon ville vara med i en arbetsgrupp kring tvångsäktenskap och hederskultur….

Fiction baserat på fakta

Tyvärr finns inte det skolnät på riktigt som min uppdiktade Karin och Sara använde. Men denna och liknande utmaningar finns i alla våra olika verksamheter. Hur ofta sitter vi inte och kämpar med en fråga och tänker att Någon måste ju har gjort detta tidigare! Tänk om jag kunde använda eller bygga vidare på deras resultat. Tänk hur mycket bättre vi alla skulle kunna lyckas om vi byggde vidare istället för att bygga om igen, om och om igen? Och hur mycket roligare vi skulle ha.

Men tekniken finns!

Precis så här arbetade många av oss under min tid inom IBM, hjälpte varandra, utvecklades, löste problem, spred kunskap och erfarenhet, och engagerade oss och varandra. Om detta och mera talar jag med fantastiska Beata Wickbom i Engagemangspodden, avsnitt 73

De viktigaste komponenterna för att det ska fungera, förutom tekniken så klart, är trygghet, transparens och en god samarbetskultur.

Trygghet – Alla använder sina riktiga namn och har någon sorts juridisk relation till organisationen, anställning, kontrakt eller liknande. Trollfritt.

Transparens – Baserat på tryggheten och tekniken kan man arbeta och diskutera öppet. Bara om det finns bra skäl begränsar man tillgången, som forumet i storyn som bara var öppet för skolledare. Fransklärarna, däremot, kanske inte har så mycket att hålla hemligt så deras forum kan vara öppet för alla som är intresserade av franska och Frankrike.

Samarbetskultur – Alla kan inte veta allt och om jag hjälper någon idag kan jag nog räkna med att någon hjälper mig när jag behöver det. Kanske inte samma person, men någon annan som råkar ha kunskapen som behövs och ett par minuter över. (Ofta är kultur den största utmaningen)

Skulle du vilja kunna arbeta så här?

Vill du veta mer om hur ni kan göra det möjligt?

Hör då bara av dig till mig via kontaktformuläret eller via info@brightsider.se

Alla kommentarer är välkomna, så klart!

PS. Med tanke på hur de flesta av oss irriteras över inboxar och chattar fulla med oviktigt strunt men som ändå stjäl massor av vår tid är det ju fullt begripligt om man undrar över vad effekten skulle kunna bli en en sådan miljö som det fiktiva skolnätet i exemplet. Lugn, det är tvärt om. Problemet med epost och chattar är ju att meddelandena där skickas till oss av andra som tycker att vi ska läsa och agera – oavsett om det är sådant som intresserar oss på riktigt. En sådan miljö som skolnätet hämtar istället sådant som du visat intresse för. Det är i princip samma logik som skapar filterbubblor på Facebook, Twitter och liknande. Ju mer intresse du visar för personer eller ämnen – genom att gilla, kommentera, dela och så vidare – desto större andel av ditt flöde kommer att handla om det. Flödet kanske blir stort, men det kommer i alla fall att vara relevant. För medan filterbubblor är av ondo och leder till polarisering på öppna fora som Facebook, är de av godo i interna nätverk. Där hjälper de oss att fokusera på sådant som intresserar oss och att hitta ny kunskap och nya experter inom de områdena.

Under mina år på IBM har jag nog utbildat något tusental konsulter.

Det råd för deras nystartade arbetsliv som jag mest envist givit under alla dessa år är att alltid försöka tillföra värde. I alla sammanhang, i alla former och alltid

Då menar jag inte bara det mest grundläggande, så klart, att leverera det värde som vi faktiskt får betalt för – utan det där extra, utöver förväntningarna. Att bidra med ett nytt perspektiv, en erfarenhet från tidigare, kanske från en helt annan bransch men där man ser paralleller som andra kanske inte ser.

Detta gäller inte bara i arbetet, men även i umgänget, såväl live som online. Den som kan bidra med värde i konversationen lägger man märke till och uppskattar (så länge man inte tar över, så klart).

Värdet av ett ”nej”

Men, ibland tror folk att ”tillföra värde” innebär att alltid säga ja och att instämma. Men ibland kan det största värdet ligga i ett vänligt och välformulerat ”nej, men….” eller ”nej, för att…”. Om du ser att någon är på väg åt fel håll, i handling eller i resonemang, är det bästa sättet att tillföra värde att ge dem en knuff i rätt riktning. Men för att knuffen ska tas väl emot behöver man förstås vara diplomatisk och pedagogisk.

Frågar uppdragsgivarna verkligen efter vad de behöver?

Därför menar jag att det första tillfället att visa sitt värde som konsult när man får en förfrågan (eller någon som säljer konsulttjänster) är FÖRE man lämnar offert. Redan när man läser uppdragsbeskrivningen bör man fundera på om det uppdragsgivaren frågar efter verkligen är bästa sättet att ta sig an det problem de vill lösa. Och om det inte är så, eller man är tveksam, bör man försöka att känna uppdragsgivaren på pulsen (försiktigt, så klart) hur det kommer sig att de beslutat sig för att just detta är lösningen på deras utmaning. Alternativt (hellre?) kan man lämna offert på vad de frågar efter, men lägga upp förslaget på ett sådant sätt att det ingår någon sorts utvärdering av lösningens lämplighet i början av projektet.

Vad är din erfarenhet eller åsikt? Har du, som konsult, talat om för uppdragsgivare att de är på fel spår? Hur gick det? Har du, som uppdragsgivare, råkat ut för att konsulter rått dig att byta riktning? Hur upplevde du då det?

 

Seth Godin at The 99 Percent Conference

Foto Jared Goralnick https://bit.ly/2MAqsP6 under licens CC BY-ND 2.0

Dagens blogginlägg av Seth Godin var lite extra tänkvärt ”This is mediocre”.

Om hur de stora företagen, de stora butiks- och restaurangkedjornas strävan efter att leverera konsekvent, förutsägbar och ekonomiskt ”optimal” (billig alltså) kvalitet på sina produkter och tjänster lyckas göra dem ospännande, medelmåttiga.

Som han skriver ”Ordet exceptionell består till största delen av exception=undantag”

Vill vi ha varor och tjänster som är över medelmåttan får vi också vara beredda att betala för dem och ta risken att kanske gå på en och annan mina.

Om det är värt att göra, är det värt att göras bra.