När man läser de uppmärksamhetssökande rubrikerna i media är det lätt att få intrycket av att ”alla är på väg tillbaka till kontoret” och att ”vi måste jobba på kontoret så inte företaget faller sönder”.
Inget kan vara mer fel.
Gamla företag tvingar till kontor. Nya jobbar flexibelt.
Som Nick Bloom visat är bilden (i USA visserligen) snarare att stora, gamla företag – som ofta krymper personalstyrkan – oftare tvingar medarbetarna till kontoren.
Mindre, nystartade och växande företag tenderar istället att arbeta på distans i högre grad. Dessutom har forskning visat på positiv korrelation mellan hur flexibelt de arbetar och hur snabbt de växer. Ju flexiblare desto snabbare tillväxt, helt enkelt.
Varför denna skillnad?
Det frågade sig också Elena Siminitzi (Professor of Finance vid The University of North Carolina), Arpit Gupta (Associate Professor vid NYU Stern School of Business) och Abhinav Gupta (Assistant Professor vid The University of North Carolina). Arpit Gupta berättar här om vad de kom fram till.
De undersökte produktiviteten bland programmerare genom att använda ett vanligt (om än trubbigt mått): antalet ”commits” till GitHub. Alltså hur många kodsnuttar de lägger upp i det ledande verktyget för att hantera kod. De gjorde också stickprov på kvaliteten hos koden som lades upp.
Vad de kom fram till att programmerare i nystartade företag (företag yngre än tio år) ökade sin produktivitet med 12 procentENHETER när de arbetade på distans. Alltså inte att de blev 12% mer produktiva, utan om produktiviteten hade varit 50% innan, ökade den till 62% – i genomsnitt, så klart.
För programmerare i stora, gamla företag SJÖNK däremot produktiviteten med 9 procentenheter!
Plötsligt verkar det som att det ligger något i vad storföretagen hävdar, att distansarbete påverkar resultatet negativt.
Frågan är VARFÖR resultaten pekar åt olika håll?
Givetvis utforskade de vad som kunde ligga bakom resultaten och kom fram till EN dominerande orsak:
De nystartade företagen – som arbetade flexibelt – kunde leta medarbetare bortom sitt närområde. Alltså kunde de ”fiska talanger” i oceanen, kanske även i utlandet, istället för att behöva nöja sig med vem de kunde få tag på inom pendlingsavstånd (eller som kunde motiveras till att flytta till jobbet).
De små, nystartade företagen – som arbetade flexibelt kunde hitta och attrahera bättre medarbetare, som dessutom jobbade bättre på distans!
De kunde plocka russinen ur kakan.
Eftersom flexibelt arbete också har visat sig attrahera medarbetare, blir dessa företag också m,er intressanta som arbetsgivare, så klart.
Forskarna kunde förklara ungefär hälften av skillnaden med bara detta.
De tyckte sig också se en sorts symbios där medarbetares produktivitet ”smittade av sig” på kollegorna.
Arpit Guptas reflektioner kring resultaten
Storföretagens vurm för kontorsarbete får sin förklaring
Plötsligt ser det mer logiskt ut för storföretagen att kräva kontorsnärvaro. Distansarbete verkar ju kosta dem produktivitet.
Han skriver dock att de förmodligen skulle kunna göra mer för att få distansarbete fungera bättre, med teknik, kultur och arbetsmetodik.
Min syn på detta kommer strax.
Distansarbete skulle kunna öka dynamiken i näringslivet
Distansarbete hjälper alltså nystartade företag hitta och attrahera rätt kompetens, och därmed utvecklas snabbare, ett välkommet tillskott till näringslivet.
Innovation kan spridas jämnare geografiskt
Tidigare har nystartade företag och de talanger de behövt för sin utveckling tvingats samlas geografiskt (tänk Silicon Valley, Kista eller Stockholm City). Med hjälp av distansarbete är det inte längre nödvändigt. Både medarbetare och startups kan förbli där de trivs och där kostnaderna inte behöver skjuta i höjden. Du kan arbeta för en högteknologisk startup men bo kvar i Hörby, samtidigt som de du jobbar tillsammans med håller hus i Bromölla, Sveg och Jukkasjärvi. Ingen behöver flytta till dyrorter utan fortsätta ha livskvalitet där de trivs bäst.
Mina reflektioner kring resultaten
Som icke-forskare kan jag ut svängarna lite mer än vad forskarna har möjlighet till. Jag väljer då att gräva djupare i Arpit Guptas första punkt (men instämmer helt i de båda andra).
När du pekar med ett finger mot någon annan pekar de andra tillbaka mot dig själv.
Min tolkning är snarare att:
De etablerade storföretagens ovilja och oförmåga att anpassa sig till distans- och hybridarbete gör att de missar de vassaste talangerna.
Resultatet blir att de tvingas välja mellan att leva med försämrad produktivitet vid distansarbete eller att demotivera och driva bort medarbetare genom att tvinga dem till kontoret mot deras vilja.
Än en gång vill jag betona att det inte främst är själva kontorsarbetet som är problemet för de flesta medarbetare, utan tvånget. Att arbetsgivaren så tydligt visar att de inte har tillit till att du kan göra ditt jobb bra utan att övervakas på kontoret och inte kan anförtros att själv avgöra vad du bäst gör ditt arbete.
Summa summarum: Gamla företag tvingar till kontor. Nya jobbar flexibelt.
Gissa vem som förlorar i längden.
Just därför är mitt fokus att sprida kunskap istället för myter om distans- och hybridarbete OCH att hjälpa de organisationer som är villiga att lära sig att organisera och leda för distans- och hybridarbete att lyckas med det. Så att de slipper välja mellan försämrade produktivitet och demotiverade medarbetare. Så att de kan ge medarbetarna möjlighet att arbeta där de gör det bäst och där de mår bäst.
Vad tror du ligger bakom vissa, ofta stora, organisationers motvilja mot att arbeta flexibelt?
Hur får vi dem att ändra sig?
Relaterad läsning på Brightsiderbloggen: