Ombordpersonal välkomnar flygresenär i dörren. Engagerade medarbetare - inte aktiespekulanter - skapar nöjda kunder.

Sanningens ögonblick – värdet skapas i mötet med kunden

I tuffa tider gäller det att värna om de viktiga kunderna, de som i slutänden betalar löner, räkningar och investeringar. När det blåser kallt blir det än viktigare att behålla och utveckla de kunder man har och gärna fylla på med nya när andra drar ner eller försvinner. Vem kan greja det? Vem skapar nöjda kunder? Engagerade medarbetare!

Knappast börsens daytraders eller andra kortsiktiga aktiehandlare, eller hur?

Ändå hör och läser vi ofta om hur företagsledningar, till synes reflexmässigt, skär ner på personalstyrkan så fort det blir lite motigt. Inte sällan med motiveringen att man måste tänka på utdelning och aktiekursen. Oftast, men inte alltid, förskönande omskrivet för att inte deras prioriteringar ska sticka i ögonen alltför mycket på dem som drabbas.

Hur resonerar de egentligen?

Vadå ”samla i ladorna”?

Alla vet vi att konjunkturer svänger. Goda tider följs av dåliga och dåliga av goda. Mönstret återkommer. Det som skiljer är egentligen bara höjden på topparna och djupet i dalarna…och hur länge de varar. Men att det vänder så småningom, det behöver vi inte tvivla om.

Alltså krävs det inte så mycket tankeverksamhet för att inse att de större vinsterna vi förhoppningsvis lyckas göra i de goda tiderna kommer att behövas för att fylla på när tiderna blir sämre. Men istället delar vi ut dem till aktieägarna. ”För deras risktagande behöver premieras.”

Aktiespekulant vid dator och skärmar med diagram över kursutveckling.Engagerade medarbetare - inte aktiespekulanter - skapar nöjda kunder.

Aktiespekulantens risk: en missad värdeökning. Medarbetarens risk: förlorat levebröd

Vem tar störst risk egentligen?

Vilket risktagande är det inte för en anställd att lägga alla sina ägg i en korg, hos en arbetsköpare, som man anförtror med all sin arbetstid, kompetens och engagemang, på obestämd men lång tid? Med sitt levebröd. Vad blir tacken för det? Tydligen, så fort det börjar blåsa kallt, att prioritera bort dig till förmån för någon anonym aktiehandlare, som valt att köpa aktier i förhoppning att få utdelning eller värdestegring. Men hur bidrar de till affären?

Observera att jag talar om de som köper sina aktier, sina andelar i företaget, av andra aktieägare, inte de som investerar färska pengar mer långsiktigt vid emissioner. Emissionspengar går ju in i bolagets kassa för att finansiera verksamheten, medan aktiehandel inte tillför bolaget någonting alls utan är en transaktion bara mellan aktieägare.

Den risk aktiehandlarna tar är en fråga om missad värdestegring. Medarbetarna riskerar sitt levebröd.

Två barn på en gräsyta som springer för att få en drake att lyfta.Engagerade medarbetare - inte aktiespekulanter - skapar nöjda kunder.

Draken lyfter i motvind…med lite springhjälp

Draken lyfter i motvind

Visst är det en gammal floskel, men jag har i alla fall aldrig lyckats får en drake att lyfta i medvind. Har du?

Det är i uppförsbackarna skidåkarna gör Rycket och drar ifrån klungan. Så kan du också göra, om medarbetarna finns kvar, är kunniga, erfarna och engagerade. Knappast om du skickat iväg en massa erfarna medarbetare och sänkt engagemanget hos de som blivit kvar genom en lång och ofta okänsligt hanterad neddragningsprocess, liksom genom att de sett, via kollegerna, hur lite de betyder för företaget.

Personalneddragningar drar, helt enkelt, inte bara ned lönekostnaden och möjligheterna till försörjning för dem som sägs upp utan också:

  • Engagemanget bland dem som blir kvar. Och därmed
  • Tryggheten att våga testa nytt
  • Tillgången på erfarna och upplärda medarbetare när de behövs igen

Om medarbetarna däremot märker att ni gör allt ni kan för att inte behöva skära ner utan istället investerar eventuell överkapacitet i vidareutbildning, innovation och annat som ni haft svårt att hinna med under högkonjunkturen, hur tror du att de reagerar då? Snacka om att laget kommer att göra allt för ”coachen”!

När nästa högkonjunktur kommer…

Högkonjunkturen kommer, som sagt, så småningom. Hur rustade är ni att ta vara på den om ni har sagt upp en massa medarbetare?

  • Hur mycket tid förlorar ni för att ni saknar kapacitet?
  • Hur många möjligheter missar ni för att ni saknar kompetens och erfarenhet?
  • Hur positiva ställer sig medarbetarna till att kompensera för avsaknaden av kapacitet?
  • Hur mycket pengar missar ni för att ni saknar kompetens och kapacitet?
  • Hur mycket pengar behöver ni slösa bort på rekrytering för att ersätta dem ni sagt upp?

Tänk ifall ni kunnat behålla och vidareutbilda fler medarbetare genom att ni inte delat ut så mycket till aktiespekulanterna under förra högkonjunkturen!

Tänk om ni verkligen levt efter att ”medarbetarna är vår värdefullaste resurs”.

Tänk så tacksamma era långsiktiga investerare skulle bli.

Svartvit bild av Mårten Westberg

Mårten Westberg

Kontracykliskt utvecklingsarbete

Det här resonemanget som Mårten Westberg introducerade mig till för ett tag sedan, kallar han kontracykliskt utvecklingsarbete. Ungefär som att länder startar infrastrukturprojekt i lågkonjunktur för att få fart på hjulen igen, fast i mindre skala. Ju mer jag reflekterat över det, desto bättre har jag kommit att gilla det. I åtminstone femton år har ju mitt personliga motto varit ”People Power Business”, så resonemanget passar bra in i mitt mindset.

Begränsningen, som jag vill göra tydlig, är att detta gäller konjunkturcykler. Inte strukturförändringar. Om branschen är på väg att dö eller omstruktureras finns det ingen uppgång på horisonten att se fram emot. Däremot skadar det inte att ha engagerad och kreativ personal ändå, personal som vill, kan se och kan skapa utveckling och möjligheter i förändringen, och som har förtroende för företagsledningen på förändringsresan eftersom de sett att de, medarbetarna, är en prioritet.

Så agerade Scania i samband med finanskrisen efter 2008, berättar Mårten. Istället för att säga upp medarbetare satsade man på att vidareutbilda och att se över processer och arbetssätt. När konjunkturen drog igång igen kunde Scania ta vara på möjligheterna som konkurrenterna missade.

Fler inlägg på liknande tema:

Darwin i näringsliv och arbetsliv

 

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

Robyn

Robyn

Malala Yousafzai

Malala Yousafzai

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Great minds think alike”, denna verbala klapp på axeln vi brukar ge varandra när två personer haft ungefär samma idé. Hur fel är inte den?!

För det är ju just det som ”great minds” INTE gör – tänker likadant som andra.

De tänker annorlunda. Det är det som gör dem ”great”.

De ser saker ur andra perspektiv.

De ser samband som vi andra inte ser. Lösningar vi andra inte ser.

De överför kunnande från ett område till ett annat – och skapar nya lösningar där andra kört fast.

De lyssnar bortom vad folk säger till vad de verkligen menar.

De lyssnar på och inspireras av andra än de uppenbara, vanliga auktoriteterna.

 

”Closed minds think alike” är närmre sanningen.

Hur det kan gå om man bara lyssnar på ”sina egna” har vi sett skrämmande exempel på inom politiken under det senaste decenniet, kanske tydligast i USA och UK, med deras skenande polarisering.

Det saknas inte exempel på hemmaplan, om än inte lika extrema eller katastrofala.

I grupper som sluter sig, bara lyssnar till varandra och bara kommunicerar med varandra tenderar man att utveckla group think – avsaknad av innovation och övertygelse om den egna förträffligheten.

Det är inte ”Great minds” som ”think alike”. Det är snarare ”Closed minds think alike” som gäller.

Man behöver inte zooma in på så extrema exempel som Trumpismen eller Brexit. Det räcker att titta på vilken organisation som helst som stänger ute externa influenser och insyn. De tenderar att stelna, tappa förmågan att se sig själv som andra ser dem liksom förmågan till innovation, inspiration och engagemang.

Det är illa nog i vanliga fall, men när omvärlden, tekniken, affärslogiken och marknadens preferenser förändras i så rasande takt som nu är det ett recept för undergång.

 

Entré på scenen för Mark Granovetter

Det är i detta sammanhang som det är dags att introducera Mark Granovetter. Egentligen gjorde han entré redan 1973 med sin doktorsuppsats ”The Strength of Weak Ties”, fortfarande det tongivande verket i nätverkssociologi.

Inför sin avhandling intervjuade han personer som nyligen hade fått nytt arbete. Han frågade bland annat ”Hur fick du höra om det lediga jobbet? Var det genom en vän?”. En överväldigande majoritet svarade ungefär ”Nej, faktiskt inte genom en vän. Snarare av en bekant”.

Granovetters tes blev alltså att det är genom våra ”svaga kontakter” som vi exponeras för nyheter, inspiration och gör upptäckter. Våra starka kontakter är alltför lika oss med alltför stort överlapp av intressen och referenser.

Det är alltså inte vid middagsbordet eller med de vanliga kontorskollegorna som de stora nyheterna skapas. Det är i mötet med folk som tänker annorlunda än vi själva, med annan erfarenhet eller annan kontext som vi hittar inspirationen till den nästa stora grejen.

 

Group think i team-mötet eller gruppchatten?

Slår vi samman Granovetters tes, ”Closed minds think alike” och den VUCA-värld vi lever i finns det anledning till oro.

Världen förändras i rasande takt runtom oss. Tio års digitalisering på tio veckor under 2020 säger vissa. Men vårt mindset och våra samarbetsmodeller har inte förändrats tio år, bara tekniken vi använder. Många nöjer sig med att förgäves försöka kopiera gamla sätt att jobba fast med nya verktyg. Som att kryssa i motvind med en motorbår bara för att ”det var ju så man lärde sig i seglarskolan”. Eller som att  ”spara på filmen” med digitalkameran.

Fortfarande fokuserar vi våra ansträngningar till digitalt samarbete på dem vi redan känner. I gruppchatt, i digitala möten med inbjudna deltagare.

Samma gamla människor, vid samma gamla kaffemaskin – om än den digitaliserats. Var hittar vi de nya idéerna? Knappast vid skrivbordet intill. Eller vid kaffemaskinen intill, för den delen.

Vi kanske blir effektivare, snabbare, med lägre felprocent och färre missförstånd på vägen. Men bara på att producera samma vaddetnuärförnågot som vi redan gjort, inte på att bryta ny mark, kläcka nya idéer, möta en förändrad omvärld.

 

Öppenhet och konversation göder innovation

Vi måste våga kommunicera utanför boxen. Samarbeta bortom våra förstahandskontakter. Där inspirationen och olikheterna finns.

Är man soloflygare som jag eller del av en mindre organisation innebär det samarbetspartners och mycket hängande i nätverk, för närvarande mest online i t.ex. LinkedIn, kanske på Twitter eller numera på Clubhouse.

Men klart, då får man ju vara försiktig att inte sprida sådant som borde stannat inom den egna organisationen. Är man en större organisation, eller kanske inte fullt så stor men decentraliserad eller distribuerad, finns det stor potential i att kommunicera och samarbeta öppet inom organisationen, med kollegor som arbetar inom liknande område eller har liknande intressen – men som man inte känner sedan tidigare. Tekniskt är det lätt att göra med hjälp av ett socialt intranät, ett Enterprise Social Network, med profiler, inlägg, grupper och nätverk som på LinkedIn, plus bloggar, forum, onlinedokument och fildelning.

Utmaningen ligger mer i våra tankemodeller: Att vända sitt standardtänk från att spara allt på egna hårddisken och bara dela på begäran, till att spara allt i molnet och bara begränsa tillgång vid behov. Från att bara bara samarbeta och hjälpas åt mellan kollegor man redan känner till att fråga andra om hjälp och att glatt dela med sig av den egna expertisen till främmande kollegor som behöver den. Och att ges tid och kanske till och med erkännande för sina ansträngningar att hjälpa kollegor ”bortom horisonten” – för hela organisationens bästa. Att skapa en kultur som bygger på att ingen förväntas kunna allt men att alla har värdefull expertis på något, om än aldrig så litet. Och att det är ok att fråga och att dela med sig av arbete under utveckling – just för att locka kunniga kollegor att bidra med sin expertis i att förfina resultatet.

 

Öppenhet och konversation göder också medarbetarnas engagemang

Engagemang kan ju översättas till frivillig ansträngning. Vilken ledare önskar inte det från sin organisation. Ytterligare ett starkt skäl att ändra sitt sätt att tänka. Med öppen kommunikation och kunskapsdelning göder vi autonomin, den vanligtvis försummade faktorn bakom vår motivation (enligt Self Determination Theory). Vilken ledare vill inte ha medarbetare som är motiverade, engagerade, innovativa och som hjälper varandra till att lösa problem, med nöjdare kunder, och större produktivitet som resultat?

Inte förrän jag lämnat IBM insåg jag hur mycket Connections, det interna nätverket betytt för mitt stora engagemang under de åren. Att det varit motorn i min professionella utveckling visste jag redan, däremot. Det har jag berättat om i Insikt: Distanssamarbetet var motorn bakom mitt engagemang under min tid på IBM

Andra inlägg som beskriver hur det kan fungera och vilka fördelarna är – både för medarbetarna och organisationen:

Håller du med?

Hur föreslår du att vi kan arbeta för större öppenhet för inspiration och nya idéer i vårt nya distribuerade, digitala arbetssätt?

 

Efter tio år som konsult i en världsomspännande konsultverksamhet med amerikansk kultur får jag knottror när jag hör medarbetare talas om som resurser. I mitt huvud får jag associationer till utbytbara daglönare, fattiga stackare med kepsen i hand, som ska vara innerligt tacksamma att någon låter dem göra rätt för sig i ett konsultuppdrag.

Mitt mål, under de åren, blev allt tydligare att de som bemannade projekt skulle fråga efter just mig, inte efter någon som mig. Intern personal branding, alltså.

Detta som förklaring varför jag inte trivs med beteckningen HR, Human Resources, på dem som ska driva på så att medarbetare vårdas och växer.

Ambitiösa HR-proffs talar idag om people, culture, talent management, employee experience och liknande buzzwords. Alltsammans låter som goda steg i rätt riktning. Vi på Brightsider, kollegerna på Hej Engagemang och många andra missionerar om att vi med hjälp av engagerande ledarskap, motiverande målstyrning plus användaranpassade verktyg och processer i samma anda ska lyfta medarbetarna till nya höjder av trivsel och prestation – alltså att de ska uppfylla och utveckla sin potential.

Då skulle det väl passa att byta beteckning från HR till HP, Human Potential?

  • Identifiera medarbetare med potential – intern eller externt.
  • Erbjud dem schysta och motiverande villkor.
  • Ge dem bästa möjliga start på nya arbetet.
  • Led dem på ett sådant sätt att de entusiasmeras att utnyttja och utveckla sin potential.
  • Sätt mål och utvärdera resultat på ett sådant sätt att de växer i samklang med organisationens behov.
  • Ge dem verktyg att arbeta med som hjälper dem att lyckas och att utnyttja sin kapacitet till det de är bäst på.
  • Ta hand om dem, håll deras låga vid liv och njut av resultatet.
  • Och när de slutar av någon anledning, ansträng er så ni skiljs som vänner och att deras erfarenhet och bidrag finns kvar för andra att bygga vidare på.

(Visst låter väl listan ganska uppenbar, men hur många medarbetare kan checka av att alla punkterna stämmer?)

Vad tycker du? Är det resurser vi vill ha på lönelistan? Eller engagerade medarbetare med driv och initiativ? Engagerade medarbetare som aktivt bidrar till lönsamhet och till att både företaget och kollegerna mår bra och utvecklas?