I tuffa tider gäller det att värna om de viktiga kunderna, de som i slutänden betalar löner, räkningar och investeringar. När det blåser kallt blir det än viktigare att behålla och utveckla de kunder man har och gärna fylla på med nya när andra drar ner eller försvinner. Vem kan greja det? Vem skapar nöjda kunder? Engagerade medarbetare!

Knappast börsens daytraders eller andra kortsiktiga aktiehandlare, eller hur?

Ändå hör och läser vi ofta om hur företagsledningar, till synes reflexmässigt, skär ner på personalstyrkan så fort det blir lite motigt. Inte sällan med motiveringen att man måste tänka på utdelning och aktiekursen. Oftast, men inte alltid, förskönande omskrivet för att inte deras prioriteringar ska sticka i ögonen alltför mycket på dem som drabbas.

Hur resonerar de egentligen?

Vadå ”samla i ladorna”?

Alla vet vi att konjunkturer svänger. Goda tider följs av dåliga och dåliga av goda. Mönstret återkommer. Det som skiljer är egentligen bara höjden på topparna och djupet i dalarna…och hur länge de varar. Men att det vänder så småningom, det behöver vi inte tvivla om.

Alltså krävs det inte så mycket tankeverksamhet för att inse att de större vinsterna vi förhoppningsvis lyckas göra i de goda tiderna kommer att behövas för att fylla på när tiderna blir sämre. Men istället delar vi ut dem till aktieägarna. ”För deras risktagande behöver premieras.”

Vem tar störst risk egentligen?

Vilket risktagande är det inte för en anställd att lägga alla sina ägg i en korg, hos en arbetsköpare, som man anförtror med all sin arbetstid, kompetens och engagemang, på obestämd men lång tid? Med sitt levebröd. Vad blir tacken för det? Tydligen, så fort det börjar blåsa kallt, att prioritera bort dig till förmån för någon anonym aktiehandlare, som valt att köpa aktier i förhoppning att få utdelning eller värdestegring. Men hur bidrar de till affären?

Observera att jag talar om de som köper sina aktier, sina andelar i företaget, av andra aktieägare, inte de som investerar färska pengar mer långsiktigt vid emissioner. Emissionspengar går ju in i bolagets kassa för att finansiera verksamheten, medan aktiehandel inte tillför bolaget någonting alls utan är en transaktion bara mellan aktieägare.

Den risk aktiehandlarna tar är en fråga om missad värdestegring. Medarbetarna riskerar sitt levebröd.

Draken lyfter i motvind

Visst är det en gammal floskel, men jag har i alla fall aldrig lyckats får en drake att lyfta i medvind. Har du?

Det är i uppförsbackarna skidåkarna gör Rycket och drar ifrån klungan. Så kan du också göra, om medarbetarna finns kvar, är kunniga, erfarna och engagerade. Knappast om du skickat iväg en massa erfarna medarbetare och sänkt engagemanget hos de som blivit kvar genom en lång och ofta okänsligt hanterad neddragningsprocess, liksom genom att de sett, via kollegerna, hur lite de betyder för företaget.

Personalneddragningar drar, helt enkelt, inte bara ned lönekostnaden och möjligheterna till försörjning för dem som sägs upp utan också:

• Engagemanget bland dem som blir kvar. Och därmed
• Tryggheten att våga testa nytt
• Tillgången på erfarna och upplärda medarbetare när de behövs igen

Om medarbetarna däremot märker att ni gör allt ni kan för att inte behöva skära ner utan istället investerar eventuell överkapacitet i vidareutbildning, innovation och annat som ni haft svårt att hinna med under högkonjunkturen, hur tror du att de reagerar då? Snacka om att laget kommer att göra allt för ”coachen”!

När nästa högkonjunktur kommer…

Högkonjunkturen kommer, som sagt, så småningom. Hur rustade är ni att ta vara på den om ni har sagt upp en massa medarbetare?

• Hur mycket tid förlorar ni för att ni saknar kapacitet?
• Hur många möjligheter missar ni för att ni saknar kompetens och erfarenhet?
• Hur positiva ställer sig medarbetarna till att kompensera för avsaknaden av kapacitet?
• Hur mycket pengar missar ni för att ni saknar kompetens och kapacitet?
• Hur mycket pengar behöver ni slösa bort på rekrytering för att ersätta dem ni sagt upp?

Tänk ifall ni kunnat behålla och vidareutbilda fler medarbetare genom att ni inte delat ut så mycket till aktiespekulanterna under förra högkonjunkturen!

Tänk om ni verkligen levt efter att ”medarbetarna är vår värdefullaste resurs”.

Tänk så tacksamma era långsiktiga investerare skulle bli.

Kontracykliskt utvecklingsarbete

Det här resonemanget som Mårten Westberg introducerade mig till för ett tag sedan, kallar han kontracykliskt utvecklingsarbete. Ungefär som att länder startar infrastrukturprojekt i lågkonjunktur för att få fart på hjulen igen, fast i mindre skala. Ju mer jag reflekterat över det, desto bättre har jag kommit att gilla det. I åtminstone femton år har ju mitt personliga motto varit ”People Power Business”, så resonemanget passar bra in i mitt mindset.

Begränsningen, som jag vill göra tydlig, är att detta gäller konjunkturcykler. Inte strukturförändringar. Om branschen är på väg att dö eller omstruktureras finns det ingen uppgång på horisonten att se fram emot. Däremot skadar det inte att ha engagerad och kreativ personal ändå, personal som vill, kan se och kan skapa utveckling och möjligheter i förändringen, och som har förtroende för företagsledningen på förändringsresan eftersom de sett att de, medarbetarna, är en prioritet.

Så agerade Scania i samband med finanskrisen efter 2008, berättar Mårten. Istället för att säga upp medarbetare satsade man på att vidareutbilda och att se över processer och arbetssätt. När konjunkturen drog igång igen kunde Scania ta vara på möjligheterna som konkurrenterna missade.

Fler inlägg på liknande tema:

Darwin i näringsliv och arbetsliv