Inlägg

Bild av Stephen Dawson från Unsplash

Knappt hade vi lärt oss att hantera digitala möten förrän vi skulle hantera hybridmöten med några på plats och andra på distans.

Men distans- och hybridarbete är ju inte bara en fråga om att hantera möten. Vi ska ju hantera medarbetare också – och deras prestationer.

Eller hur?

Återtåg eller uttåg?

För vad händer om de som arbetar helt eller delvis på distans börjar känna att deras kollegor som hovrar på kontoret verkar premieras vad gäller uppskattning, lön och befordran – utan att de åstadkommer ett dugg mer eller bättre? Det ”bästa” som då kan hända är att de också börjar hänga på kontoret… av fel anledning. Det sämsta är väl att de tappar motivationen eller ger sig av till andra som värderar deras prestationer högre, oavsett var de presterar?

(Det ”bästa” förresten. Vill vi ha en massa människor som hänger på kontoret för att synas och se upptagna ut fastän de egentligen hade kunnat prestera mycket bättre någon annanstans och dessutom sluppit slösa sin tid och belasta allas vår miljö för att motvilligt pendla i onödan till kontoret som egentligen inte behövs – för dem?)

Prestation eller närvaro?

Tsedal Neely, Professor vid Harvard Business School

Den dagen medarbetarna upplever att närvaro och/eller skenbar upptagenhet premieras över prestation och resultat, den dagen börjar utförsbacken för verksamheten. Detta var en av de aspekter av att få Hybridarbetet att fungera som Harvardprofessorn Tsedal Neeley nämnde i en HBR Ideacast som jag skrivit om tidigare: Få hybridarbetet att fungera. Hellre nu än senare.

Vad menar jag med ”premieras”?

”Premieras” kan betyda många saker. Till att börja med, de uppenbara som löneutveckling och befordran, men det finns ju mycket annat som vem som engageras i spännande eller stimulerande projekt, vem ledningen behandlar som experter på olika områden, urval till kurser och events etc. Du kan säkert komma på fler. Nämn gärna i en kommentar.

En bra start är att fokusera på outcome, inte input

Alla är vi väl överens om att det som är viktigt är vad vi åstadkommer, inte hur många timmar vi lägger ner på att åstadkomma det? Om vi når våra mål och får ”kontorstid” över är det väl bättre än om vi bara kan nå dem med en massa övertidstimmar? Förutsatt att de är förnuftigt definierade, förstås. Effektivitet och produktivitet brukar vara något vi eftersträvar, väl? Hur kommer det sig då att vi så ofta talar beundrande om de hårt arbetande? Är det inte bättre att arbeta smart?

Det mest idiotiska jag har hört inom ämnet under senare år är de organisationer som installerat program på medarbetarnas datorer som registrerar hur aktiva de är vid tangentbordet. Givetvis har smarta medarbetare skapat robotar som fejkar tangenttryckningar och därför ser extremt upptagna ut. Eller som den som använde mailens möjlighet att schemalägga utgående epost så att det såg ut som att hen jobbade och skickade epost nästan dygnet runt. Snacka om tecken på en felaktig kultur!

Nästa steg är att sätta mål som är platsoberoende

Från att fokusera på outcome borde steget inte vara långt att formulera mål som är oberoende av plats. Om en säljare når sin säljbudget och har bra kundrelationer borde det väl kvitta om hen gör det hemifrån, från kontoret eller från poolkanten? Huvudsaken är väl att målen nås? (så länge det sker på ett schysst sätt, så klart). Eller om någon annan arrangerar ett event vid köksbordet, cafébordet eller skrivbordet? Så länge eventet blir lyckat och håller budget, i alla fall.

Tredje steget blir att mäta resultat på ett platsneutralt sätt

När vi väl satt målen blir nästa uppgift att mäta resultaten. Även i det sammanhanget behöver vi göra det på sätt som är oberoende av var resultaten nås. Sätt som varierar med roll och mål, så klart. För att återgå till den där säljaren bör vi väl mäta försäljningssiffror och inte fysiska säljbesök, till exempel. Kanske kompletterat med något mått på kundnöjdhet. Att säga ”ok, vi mäter inte kundbesök, men antal kundkontakter” kanske låter bra men personligen betvivlar jag att det är en bra idé. Det skulle ju kräva att vi mätte kundkontakter i alla möjliga digitala kanaler (man vet ju inte alltid vilken kanal kunden föredrar att interagera via – WhatsApp kanske?) eller en befängd rapporteringsapparat som bara skapade extra jobb utan ökat värde.

Ett riktigt radikalt förslag

Prithwiraj Choudry, Associate Professor vid Harvard Business School

En annan Harvardprofessor, Prithwiraj Choudry, föreslog en radikal metod. ”Så länge högsta ledningen finns på kontoret kommer karriäristerna att flockas dit i förhoppningen att få lite ”facetime” med dem för att främja sin synlighet och karriär. Den enkla lösningen på det är att äv en högsta ledningen jobbar på distans. Då finns där ingen att flockas kring.”

 

Hur tänker du kring målstyrning, prestationer och befordringsgång i distans- och hybridorganisationer?

Skriv gärna en kommentar.

Det kanske inte är alla förunnat att kunna sköta sitt arbete från beachen…

Är distansarbete en lyx som bara är vissa förunnad?

Tyvärr ligger det något i det. Det är bara att gå till butiken, göra en resa eller besöka sjukvården eller en fabrik för att bli påmind om att alla arbeten inte är lika lämpade för att göras på distans som andra.

Men vi som har arbeten som passar för distansarbete vill ju gärna utnyttja den möjligheten. Vi vill ju inte i onödan försvåra läggandet av livspusslet, smitta (eller bli smittad av) kollegor eller medresenärer, bli mindre produktiva eller belasta miljön och hushållsekonomin med onödiga resor, för pendling, möten, konferenser eller utbildningar. Så pass att det just nu tydligen cirkulerar protestlistor bland personalen både på Apple i USA och HM i Sverige mot företagens strävan att tvinga tillbaka medarbetarna till kontoren i en eller annan utsträckning och form.

Skapar distansarbetet ett nytt ”Vi mot dem”?

Risken blir ju uppenbar, eller hur. När vissa kan medan andra inte kan arbeta på ett sätt som passar livet bättre och minskar stressen.

Kanske du också har läst hur diskussioner uppstått i Kalifornien om att anställda vars löner tidigare satts för att att kompensera de skyhöga kostnaderna runt Silicon Valley nu riskerar att få sina löner sänkta om de framhärdar med att arbeta på distans från platser med lägre kostnader. Vad som är rätt eller fel i det fallet håller jag mig ifrån, men vi kan ju bara fundera ett ögonblick på hur vilka känslor det skulle kunna skapa hos medarbetare vars roll kräver närvaro i Silicon Valley ifall de andra kan flytta till bättre och billigare leverne men ändå behålla sina Kalifornienlöner.

Eller, hur ska vi hantera ifall två personer gör motsvarande jobb, på distans, den ena i ett högkostnadsland och den andra i ett lågkostnadsland. Vad avgör hur mycket de får betalt? Nyttan de gör för företaget eller den lokala lönebilden? Eller konkurrensen om talanger?

Upplevd rättvisa får ny aktualitet

Vad kan vi göra?

Jag överlåter de stora frågorna jag nämnde ovan till arbetsmarknadens parter och fokuserar istället på några andra aspekter:

  1. Måste distansarbete verkligen vara detsamma som hemarbete?
  2. Vilka delar av ”på-plats-rollerna” skulle kunna göras på distans?

Distansarbete = Hemarbete?

I mitt nyhetsbrev på LinkedIn 23 juni 2022 förde jag fram tankar kring om distansarbete verkligen måste innebära att vi arbetar hemifrån. Varför skulle inte möjligheterna att sköta arbetet från någon annanstans än skrivbordet på kontoret inte kunna innebära att vi flyttar det ut i verksamheten, närmre ”Sanningens ögonblick”. Att det administrativa arbetet kommer ut på golvet, mitt där det är action. Bland maskiner, kunder, klienter, handläggare, vårdande personal och de andra som ofta klagat på bristen på verklighetskontakt bland ”kontorsmänniskorna”.

Vad skulle inte det kunna innebära i form av reducerad byråkrati, mer verklighetsnära processer och system och – viktigt i blogginläggets sammanhang – minskade avstånd mellan medarbetare med olika typer av roller.

Kanske vi snarare skulle tala om FLEXIBELT ARBETE?

Leta upp distansarbete även för dem på plats

I ett tidigare inlägg här, Få hybridarbetet att fungera. Hellre nu än senare, refererade jag till Harvardprofessorn Tsedal Neeley som bland annat tog upp vikten av rättvisa. Som ett sätt att minska känslan av orättvisa tog hon upp hur man bör sträva efter att, för de vars arbete kräver närvaro på en viss plats, anstränga sig rejält för att identifiera delar som ändå skulle kunna göras på distans. Kanske utbildning, kanske någon administrativ uppgift, rapportering…ja VAD SOM HELST! Bara något som utan större svårighet går att göra på en annan plats än den vanliga arbetsplatsen.

❓Hur tänker du?

  • Vilka typer av arbetsuppgifter för ”på-platsarbetare” kan trots allt göras på distans?
  • Vad skulle vi vinna på att flytta distansarbetet närmre ”frontlinjen” istället för till hemmafronten?

Schysst utsikt från ”kontoret” Avi Richards på Unsplash

Våren 2019 var ”frågan på allas läppar”* Kommer distansarbete att fungera? (underförstått ”för vi är ju speciella i vår organisation” vilket alla alltid verkar tro men vi konsulter vet sällan eller aldrig stämmer)

Snabbspola till 2020 och alla vet vi svaret: ”Jo tack, det fungerade hur bra som helst. Ofta bättre än på plats”.

Men sedan då? Hur blir det framöver?

Dags att ta ”Arbete är vad du gör men inte var du gör det” upp ytterligare en nivå

Vi med erfarenhet av fungerande distansarbete har länge sagt att arbete är vad du gör, inte var du gör det. Men detta ”världens största globala experiment med distansarbete” har visat att det finns ytterligare en nivå, eller kanske snarare en dimension, att justera: Arbete är inte bara vad vi producerar utan arbete är också att interagera och nätverka med kollegor, och att hjälpa varandra i vardagen. Arbete är inte bara produktion, utan också interaktion. Det är ju de sakerna som vi under hemarbetet insett värdet av, både för oss som person, som för resultat och teamet. Alltså: Arbete är vad du gör, hur du samverkar med andra, men inte var du gör det. Att vandra runt på kontoret, fika, snacka i toalettkön, ställa och svara på frågor, hänga över grannens skrivbord (ibland) – det är arbete det med! Det skapar värden, möjligheter och smidighet vi tidigare har undervärderat, uppenbarligen.

Det riktigt intressanta nu blir hur organisationer och medarbetare agerar framöver

Mitt svar är enkelt: När nu medarbetarna märkt att distansarbete fungerar hur bra som helst (fast inte utan undantag) går det inte att missa att distansarbetet har kommit för att stanna, åtminstone i någon omfattning. För samtidigt som det gick ”hur bra som helst” har produktiviteten till och med ökat (som Prithwiraj (Raj) Choudhury, en annan Harvardprofessor, visar i HBR), mångas livspussel förenklats, tid, pengar och bök med pendling undvikits och många medarbetare har upplevt en flexibilitet och autonomi som de längtat efter men som chefers micromanagement tidigare satt stopp för.

Varför ska de vilja komma tillbaka till kontoret bara för att göra arbetsuppgifter de lika väl hade kunnat göra hemma? Det är väl de där ”undantagen” som ska göras när man är på kontoret, de som inte gick så lätt att göra bra på distans?

”Building Successful Hybrid Teams”, med Tsedal Neeley

Tsedal Neely, Professor vid Harvard Business School

En hel del av detta berörs av Tsedal Neeley, professor vid Harvard Business School i poddden HBR IdeaCast från 27 juli 2021, Building Successful Hybrid Teams (25 minuter).

Hon har även en hel del annat tänkvärt att säga, som jag sammanfattar här, med en del av mina kommentarer och tolkningar.

Läs gärna också mitt tidigare inlägg baserat på Prithwiraj Choudrys arbete: “Work-from-Anywhere”, drömmen för millennials och avfolkningsbygd?

Börja nu men räkna inte med balans förrän om ett år, minst

Efter att krampaktigt ha hållit fast vid kontorsarbete för flertalet har vi nu upplevt en period av påtvingat distansarbete. Ännu vet vi inte var pendeln hittar någon sorts jämvikt, eller hur dynamiskt resultatet blir. Men några saker kan vi vänta oss:

  • Var och när vi utför arbete kan vara mycket mer dynamiskt och flexibelt än de flesta trodde för bara ett par år sedan
  • Var jämvikten blir (om den finns) och när den infaller kommer att variera mellan branscher, organisationer, roller och individer
  • Organisationer kommer att utveckla och anpassa strukturer, processer och teknik för att fungera mer dynamiskt och flexibelt. Om inte för att de vill så för att de blir tvingade till det.
  • Vissa kommer att gå före men ALLA organisationer kommer att behöva anpassa sig så småningom – om de vill kunna konkurrera om de medarbetare de efterfrågar.

Verktygen vi behöver finns redan (och har funnits länge). Det gäller att använda dem rätt.

  • Många av oss har sedan länge sett potentialen, haft verktygen och förstått att använda dem, men den överväldigande majoriteten av organisationer, ledare och medarbetare har varit alltför fast i gamla hjulspår eller stoppats av gammalmodiga (osäkra) ledare och strukturer.
  • Face-2-face är faktiskt inte alltid det bästa och mest effektiva sättet att få allting gjort
  • Nyckeln (som Prof Neeley nämner och som jag instämmer i) är att använda verktygen på rätt sätt och rätt verktyg till rätt uppgift:
    • Under pandemins hemarbete har vi fullkomligt överanvänt digitala möten och andra synkrona verktyg – alltså verktyg som visserligen låter oss arbeta på olika platser, men som tvingar oss att göra arbete tillsammans, samtidigt. Vilket leder till att våra kalendrar blir lika igenkorkade som Essingeleden sista eftermiddagen före en storhelg.
    • Vi underanvänder (och felanvänder – mitt tillägg) verktyg för asynkront digitalt arbete – alltså sådana som dessutom låter oss göra arbete när det passar oss själva bäst. Typ: Du frågar innan du går in i möte. Jag svarar när jag är färdig med det där viktiga jag håller på med)
    • Detta är en starkt bidragande orsak till den teknikstress och tekniktrötthet som många klagat över under pandemin. Till exempel ”Zoomtrötthet”
  • Om detta har jag delat massor av tips redan i inlägg här på bloggen och på LinkedIn. Bläddra på bara!

Revansch för mänskligheten i arbetet

Jag har ofta talat om att ”återinföra den mänskliga faktorn”. Tsedal Neely är inne på samma spår, men med andra ord.

När vi nu fått smak på att arbeta där det passar oss och sett att det fungerar blir lusten minimal att lägga tid, pengar och bekvämlighet på att pendla till ett kontor bara för att göra det vi lika väl hade kunna göra hemma. Att vara på kontoret måste ge oss något vi inte tycker vi kan få hemma:

  • Bygga och utveckla relationer
  • Arbete som görs bäst tillsammans, på samma plats – typiskt sådant som innebär mycket icke-verbal kommunikation, snabb och flödande dialog, idésprutande, gemensamma fysiska arbetsytor, handfasta övningar etc. (men även sådant arbete kommer att behöva utföras på ett sätt som gör det möjligt att delta även för personer som inte KAN vara med på plats.

Kloka chefer och företagsledningar kommer att anpassa organisationens processer, policies och strukturer som typiskt bygger på fysisk närvaro. Och dessutom skaffa lämplig teknik och hjälpa sina medarbetare att förstå och att använda den. Övriga chefer och företagsledningar kommer att få göra samma sak, men senare under hot av talangflykt. För varför ska medarbetarna pendla till kontoret för att göra vad de kunnat göra någonstans de själva valt?

Nyckeln ligger i ledarskapet

Naturligtvis är det ledarna i organisationer som sitter med nyckeln till att undvika att betraktas som en gammalmodig, stelbent och oattraktiv arbetsgivare. Men vad är det då som ni behöver göra och tänka på?

  • Se, vårda och arbeta med individernas kompetens, förmågor, möjligheter och välmående
  • Visa förtroende för medarbetarna, ge förtroende och autonomi under ansvar
  • Utveckla och stärka team, deras sammanhållning och arbetssätt
  • Ge förutsättningar att lyckas, oavsett varifrån
  • Undanröja varje grund för misstanke om att man favoriserar de som finns på nära håll och som visar sig ofta på kontoret
  • Odla inkluderande möten och konversationer, motarbeta FOMO (Fear of Missing Out)
  • Fokusera på vad man åstadkommer och inte hur man åstadkommer det (så länge det är i linje med värderingar och policies, så klart). Inte heller vad man gör, egentligen. Outcome, inte input)
  • Sök och skapa nya sätt att utvärdera resultat, som fungerar lika bra på distans som på plats och som härleds ur organisationens värderingar och övergripande mål (inte ”stuprörsmål”)
  • Bygg tillit och tillhörighet – särskilt emotionell tillit. Professor Neeley talar om hur enormt viktigt det är vid distansarbete (helt eller delvis) att medarbetarna känner sig trygga: i sig själva, i teamet och i organisationen, liksom hur viktiga cheferna och ledarskapet är i att skapa förutsättningar för sådan trygghet och tillhörighet, särskilt emotionell. Hon talar om två former av tillit:
    • Cognitive swift trust – Synbara indikatorer på att människor är kompetenta och pålitliga. Sådant som är mätbart och verifierbart. Titlar, roller, certifikat, CV…. (det brukar vi ha på plats)
    • Emotional trust – Att andra bryr sig, bryr sig om våra bekymmer, våra preferenser, intressen och utmaningar. Denna är ju den svårare att förtjäna av de båda. Den förtjänas främst genom:
      • Att vara öppen och dela med sig. Visa sårbarhet.
      • Visa empati och bevisa den i praktisk handling.
  • Se rättvisa och inkludering ur nya vinklar och arbeta aktivt med det:
    • Undvik roller som är 100% på plats och 100% på distans. Det blir så lätt att det upplevs som orättvist att aldrig alls få arbeta som de andra. Sök aktivt efter något som kan eller behöver göras på andra sättet
    • För personer ur en del minoriteter kan distansarbetet vara en välsignelse. Som ett ansikte på en skärm eller i en chatt är vi på mer lika villkor med kollegorna. De kanske gärna vill fortsätta så men helst undviker att förklara sig närmare.
    • För egen del kan jag tänka mig att personer med vissa funktionshinder upplever en liknande effekt. Framför skärmen tänker man mindre på rullstolen, kanske?
  • Givetvis är det lättare att veta VAD man behöver göra. Svårare är HUR man bäst gör det. Därför tänker jag skriva fler inlägg och diskussioner framöver om detta. Välkommen att prenumerera här intill eller följ mig på LinkedIn.

Vad är en lagom hybridmix?

Som tidigare sagts kommer det både att ge sig över tid och vara olika för olika branscher, roller och organisationer. Dessutom är det inte detsamma för oss alla. Trångbodda föräldrar kanske har svårt att arbeta ostört hemma och gärna kommer till kontoret medan andra föräldrar med krångliga livspussel ändå hellre gör det för att det fungerar bättre med hämtningar, lämningar och familjens olika aktiviteter – åtminstone de veckor då de har barnen. Alltså, att välja ett specifikt antal dagar i veckan kanske inte är idealet. Det kan variera över tid, i en rytm som för frånskilda med delad vårdnad eller med vad man arbetar med just nu, eller årstider eller vad tusan som helst. Ytterligare andra trivs bara bättre med att arbeta i kontorsmiljö än hemma. Anta inte utan fråga medarbetarna! Öppna för diskussion. Ge dem inte bara fem alternativ att välja från en gång för alla.

Som individ, välj strategi efter vad som passar och fungerar bäst för dig, inte efter hur det kanske uppfattas. Om alla skulle gå efter hur deras val kanske uppfattas är det troligt att de flesta tror att det är bäst att synas ofta på kontoret, vi får närvaroinflation och snart är alla på kontoret alltid och många tycker att det egentligen är pest.

Koordinera teamets närvaro

Det vore ju snopet att komma till kontoret för att samarbeta bara för att upptäcka att de man skulle samarbeta med inte är där. Eller hur?

För att få det att fungera med att de arbetsuppgifter görs på kontoret som passar där och inte de som lika gärna skulle kunnat göras hemma, vill det till att vi koordinerar så att de som ska arbeta tillsammans också befinner sig på kontoret samtidigt (eller någon annanstans, så klart).

Sedan, när ni väl är på kontoret, se då till att göra det som bäst görs där!

Kort och gott

Dags att sammanfatta mitt längsta inlägg (hittills):

  • Ingen väg tillbaka till 100% kontorsarbete – Medarbetarna har sett att distansarbete funkar i de flesta fall (fler än de flesta trodde) och märkt fördelarna på både det privata och professionella planet
  • Antagligen blir det inte lätt att hitta medarbetare som vill arbeta 100% på distans också. Vi kommer att hamna i någon sorts mix, olika för olika branscher, roller, organisationer och individer
  • Värdet av att interagera och socialisera med kollegor har blivit uppenbart för alla (eftersom det är det som de flesta har saknat mest) och vi har förhoppningsvis insett att det faktiskt är en del av att göra ett bra arbete och att skapa värde för organisationen.
  • Vi har insett att vissa uppgifter görs bäst tillsammans på samma plats medan andra uppgifter görs lika bra, eller bättre, i enskildhet – hemma, på kontoret eller någon annanstans. Vilket som passar vem avgörs av person och personliga förhållanden. Mixen är inte heller konstant utan kan variera med arbetsuppgifter, projekt, andra professionella parametrar eller privata, som t.ex. delad vårdnad.
  • När vi organiserar var arbete görs vill det till att vi koordinerar så att de som behöver arbeta tillsammans faktiskt finns på samma plats samtidigt, men att det fortfarande finns möjlighet att vara med på distans för de som bara inte kan annat.
  • Verktygen finns och fungerar. Det som oftast fallerar är att strukturer, processer, kultur och vanor fortfarande bygger på arbete på plats. För att få det att fungera på sikt måste de anpassas och göras ”platsneutrala”
  • Nyckeln för att få allt detta att fungera, i tid, ligger hos ledning och chefer. Förutseende ledare (som du säkert är eftersom du läst ända hit) kommer att aktivt driva på förändring och anpassning. De andra kommer att bli tvungna att göra detsamma, fast under press från missnöjda medarbetare och trög rekrytering.

Jag planerar att arbeta vidare med mer praktiska vinklingar på punkterna ovan för ledare och chefer, i inlägg här på bloggen liksom i inlägg och diskussioner på LinkedIn. Prenumerera gärna på bloggen (här intill) och följ mig på LinkedIn för att vara med på och bidra till den resan.

Håller du med? I allt eller bara delvis?

Vilka är dina tankar och kanske förslag på hur ledning och chefer kan göra i praktiken för att göra organisationer och arbetsmetoder platsneutrala?

 

Andra inlägg i angränsande ämnen:


Vid närmare eftertanke är hybridarbete inte så himla nytt, egentligen. Resande försäljare och montörer har arbetat så sedan länge, vissa team har varit utspridda över olika kontor, konsulter har arbetat hos uppdragsgivare och så vidare. Det nya är att det nu berör så många fler personer och så många fler roller. En stor förändring för många. Men det kanske kan vara en bra idé att lyssna och lära från de som arbetat med hybridteam även före pandemin skickade hem oss från kontoren.

*  ”Allas läppar”. Pyttsan! Jag var långt ifrån ensam om att veta att distansarbete funkar hur bra som helst, med rätt verktyg, rätt ledning, strukturer och kultur, och tränade, autonomt motiverade medarbetare.

Det är väl knappast till det här kontoret vi längtar tillbaka?

Aktivitetsbaserade kontor har varit en stor snackis under det senaste decenniet – åtminstone.

Fast de mest engagerade brukar vilja att man talar om aktivitetsbaserat arbete.

När pandemin förhoppningsvis lättar under det kommande halvåret och vi börjar kunna utföra vårt arbete även på kontoren vore det inte någon dum idé att spinna vidare på tankesättet, men att tänka utanför ramarna, utanför kontoret.

Aktivitetsbaserat arbete – grundkurs

Det var en gång för länge sedan som alla kontorsarbetare hade sin egen plats, sitt eget skrivbord eller – om du var tillräckligt viktig – sitt eget rum. Nästa steg i utvecklingen var att du behövde vara lite viktigare för att få ett eget rum och alla vi andra hänvisades till kontorslandskap där vi förväntades flytta runt mellan olika platser i ett hav av skrivbord (eller en skärgård) och förvara våra tillhörigheter i ett eget litet skåp över natten. En modell som få verkar ha varit entusiastiska över – förutom arbetsgivarna som kunde minska på kvadratmetrarna kontorsyta per anställd.

Sedan var det någon som kom på att många av oss faktiskt inte gör samma sak under hela arbetsdagen och att olika arbetsuppgifter görs bäst under olika förutsättningar. Koncentrerat arbete görs bäst i en tyst och störningsfri miljö, annat arbete görs bäst i grupp, ibland behöver vi bara någonstans att sitta under några minuter och mycket kan vi göra vid ett skrivbord bland andra. Och allt som oftast mår vi (och vårt arbete) bra av att social interaktion med kollegor. Heureka! Grunden för aktivitetsbaseat arbete var född och man började inreda kontor med olika typer av miljöer för olika typer av arbete – aktivitetsbaserade kontor.

Under pandemins hemarbete har vi lärt oss att mycket av vårt arbete klarar vi utan kontor – minst lika bra

När massor av medarbetare skickades hem från kontoren våren 2019, oftast förfärande oförberedda, var mångas stora fråga ”Hur ska det gå att arbeta hemma?”. Nu sitter vi med facit i hand. Det gick kanonbra! Åtminstone för det mesta och för de flesta. Undersökningar har visat att produktiviteten ökat, att mångas stress har minskat och att många fick det lättare med livspusslet.

Än så länge har jag hört väldigt få som verkligen vill gå tillbaka till 100% kontorsarbete. Generellt verkar de flesta vilja arbeta hemifrån (eller någon annanstans man föredrar, annat än på kontoret) åtminstone någon eller några dagar i veckan. Varför lägga tid och pengar på pendling för att göra något som vi lika gärna hade kunnat göra hemma?

Det är inte till kontoret vi längtar. Det är till kollegorna.

När jag läser och lyssnar till varför folk vill tillbaka till kontoret är det ett tema som alltid kommer igen. Det är inte till själva kontoret vi längtar. Det är till människorna där, kollegorna, till den sociala interaktionen, de spontana mötena. Det snackas mycket om den legendariska kaffemaskinen, men det är inte till det välsmakande kaffet vi längtar, utan till snacket i kön och över koppen.

Visst arbete görs bäst på kontoret, annat görs lika bra någon annanstans

Förutom den sociala interaktionen verkar många vara överens om att vissa arbetsuppgifter görs bättre på kontoret. Personligen hävdar jag att nästan alla går att göra lika bra på distans men att vi då behöver tänka om, lära nytt och kanske anstränga oss lite till. Typiskt uppgifter som görs tillsammans med andra, som kräver spontan, intensiv dialog och mycket icke-verbal kommunikation. Om ni hellre lägger ansträngningen på att fortsätta pendla till kontoret än på att lära om och lära nytt är valet fritt så klart. Annars hjälper jag gärna till att lära om .

Samma resonemang, men även bortom kontoret

Alltså är grundresonemanget för att mixa kontor- och hemarbete EXAKT detsamma som för aktivitetsbaserat arbete! Arbetsuppgifter görs bäst i en miljö som passar uppgiften. Vi låter oss bara inte begränsas av kontorets väggar. Till kontoret tar vi oss för spontanmöten, social interaktion och intensivt samordnande. Det mesta annat kan vi lika väl göra hemma. I grova drag i alla fall.

Vad betyder det för kontoren framöver?

Färre skrivbord, fler mötesbord är vad jag förväntar mig. Jag tror att betoningen för kontorsmiljöerna kommer att bli att stödja interaktion, spontanmöten, ”slumpträffar” och möten (men då med förbättrade möjligheter för deltagande på distans för de som inte kan/vill komma till kontoret).

Mer umgängesytor, mer småbord/ståbord, mer grupparbetsytor och bord för arbete i par, fler anledningar att förflytta sig inom kontoret.

Färre enkelskrivbord och kontorslandskap, färre fokusrum för enskilt arbete

Och, därtill, en allmän acceptans för att det är en del av arbetet att vandra omkring och snacka med de andra som råkar vara på kontoret. Att arbete inte bara är att hänga över tangentbordet framför skärmen.

 

Vad tror du? Håller du med om mitt resonemang och min prognos?

 

Image by Petr Kratochvil – Needpix.com

Är det egentligen kontoret många längtar tillbaka till efter det påtvingade hemarbetet i COVID-mörkret?

Eller är det människorna? Kollegorna? Kunderna? Leverantörerna? Servicepersonalen på och runt kontoret?

För de flesta är nog svaret uppenbart.

Det ska bra mycket till för att vi ska längta till en byggnad.

Klart att det är människorna vi längtar till, inte kontoret

Spontanmötena, snacket med skrivbordsgrannarna, konversationen vid lunch och fika, i hissen. Kanske till och med de planerade mötena. Det är vad jag hör och läser att folk längtar efter. (Ok, kanske en lite mer ergonomisk arbetsplats kunde vara bra också).

Men att kötta vid skrivbordet kan vi lika gärna göra hemma, har vi lärt oss. Eller hur? Kanske även att hålla en hel del möten online också, till och med? I synnerhet har många nog insett hur många resor som kan ersättas av distansmöten.

Alltså, vi har lärt oss att kontoret är bra för visst arbete och hemmet för annat.

Kontoret har blivit något vi vill till – ibland. Olika ofta för oss alla.

Vad betyder detta för framtidens kontor, för vårt arbete och för städerna (där de flesta av kontoren ju finns)?

Kontoret -en social plats för möten och kreativitet

Jag tror att kontoren kommer att utvecklas till platser med fokus på bra utrymmen och utrustning för både planerade möten och oplanerade; spontana eller slumpmässiga. Där det visserligen finns en del platser för enskilt arbete, men ganska begränsat. Mer som de publika coworking spaces som blir allt fler. Charmigt småstökiga platser med hög acceptans för konversationer och med loungeplatser för att sitta skönt och diskutera. Plus en del tysta fokusplatser där man kan diskutera konfidentiellt eller jobba koncentrerat när man ändå är på kontoret. Och välutrustade konferensrum med gott om whiteboards och plats för post-it lappar och sånt.

Kanske man schemalägger så att vissa avdelningar/team har vissa veckodagar som ”kontorsdagar”, men att medarbetarna är välkomna även andra, så klart. ”Kontorsdagarnas” syfte blir att bygga sammanhållning inom gruppen, den frivilliga närvarons att boosta nätverkandet mellan grupper, kreativitet, inspiration, lärande och korspollinering.

Coworking satelliter utanför city?

Jag undrar om vi inte får se en ny variant av coworking spaces växa fram? Inriktade på de som har svårt att få arbetsro hemma, men inte vi ta sig hela vägen till firmans riktiga kontor i onödan. Snarare nära bostadsområden än i city och med fler platser inriktade på fokuserat arbete och avskildhet. Där du kan arbeta koncentrerat utan att bli störd eller ha möten utan att behöva störa andra eller riskera att bli avbruten av hemmalivet. Och som stora företag med höga krav på säkerhet och integritet kanske kan acceptera att medarbetarna arbetar ifrån.

Distanssamarbete blir normen

För att detta ska fungera smidigt går det inte att jobba som förr. Vi måste samarbeta digitalt, alltid. Vi kommer aldrig att sitta tillsammans allesamman förutom någon enstaka gång. Tvärt om, vid videomötena måste alla koppla upp sig, även de som sitter tillsammans (fast alla kan ju inte ha högtalarna på för då blir det ju rundgång). Detta för att motverka den känsla av att vara utanför som annars automatisk infinner sig hos dem som inte är på plats.

Jag vet hur det är. Det har ofta varit jag som varit en av de få ensamma framför skärmen medan gänget sitter runt stora konferensbordet, internsnackar och glömmer bort oss ”satelliter”.

Teamets centrala punkt måste vara online, i molnet. Det är där alla filer lagras och delas ifrån, det är där som de löpande konversationerna förs i gruppchatten och det är där som arbetet planeras, distribueras och följs upp.

Hela organisationen kommunicerar öppet och generöst – online

Hela organisationens centrala punkt behöver också flytta online – till ett socialt intranät, ett Enterprise Social Network.

  • Där ledningen kommunicerar via bloggar där alla kan ta del av strategi, värderingar, framgångar och utmaningar – och kommentera och ställa frågor så att eventuella otydligheter kan redas ut eller förbisedda aspekter kan komma till ytan.
  • Där grupper med gemensamma intressen kan samlas, lära av och inspirera varandra, och nya ledare och experter kan växa och identifieras.
  • Där kunskap och erfarenheter enkelt kan delas och hittas, så onödigt dubbelarbete undvikas och ”hjulet kan vidareutvecklas, inte uppfinnas om och om igen”.
  • Där det blir enkelt att hitta den kollega, känd eller okänd, som har precis den erfarenhet eller expertis man behöver – istället för att frågan någon i närheten som har ett hum om hur man kan göra – kanske.
  • Där oplanerade spontanmöten inträffar stup i kvarten, mellan människor, idéer och erfarenheter om än inte ”in person”

Tänk så spännande! Att inte längre vara begränsad till kollegorna på egna kontoret!

Win-win för städer och miljön

Det här sättet att arbete måste rimligtvis leda till drastiska minskningar av trafik- och miljöproblem. Även rusningen i kollektivtrafiken borde lätta. Belastningen på stadskärnorna borde minska och bostadsområdena bli mer levande, dygnet runt. Kanske även landsbygden kan bli mer levande med färre som behöver flytta till jobben i storstaden.

Relevant i sammanhanget är de iakttagelser som Raj Choudhury vid Harvard kommit fram till i sin forskning: ”Work-from-Anywhere”, drömmen för millennials och avfolkningsbygd?

Vad tror du? Vad tycker du? Kommer vi att gå tillbaka till kontorsarbete som det var organiserat 2019?